Regeringskris… Kan något gott komma ur allt detta? Man kan ju alltid hoppas. Problemet är att det mest är upp till väljarna att dra lärdom av allt strul. I ett läge där misstro och politikerförakt redan lett till ett politiskt ointresse och rena missnöjesyttringar framförda via valsedlarna så är frågan om inte den politiska lekstugan i riksdagen istället riskerar att öka misstron ytterligare.
Fast man kan ju alltid hoppas som sagt. Hoppas att Sverigedemokraternas väljare – de av dem som föll till föga för SD;s tomma populistiska löften i jakt på missnöjesröster – nu ser partiet för vad de är, ett djupt rasistiska enfrågeparti vars enda mål och intresse är att stoppa invandringen. Djupare än så går varken Sverigedemokraternas ideologi eller intelligensnivå. Ytligt är bara förordet…
SD är upprörda över att ingen i riksdagen vill ge dem det inflytande – enligt SD;s modesta uppfattning rätten att diktera invandringspolitiken – som man så hett suktar efter. Anledningen till det är naturligtvis att övriga riksdagspartier genomskådar Sverigedemokraterna som det rasistiska, faktiskt till och med nyfascistiska, enfrågeparti som det är. Sverigedemokraterna är upprörda för att de fick 12,9 % av rösterna i riksdagsvalet, men vägrar eller förmår inte att begripa att 87,1 % av befolkningen röstat på partier som inför valet tydligt deklarerat att de inte vill ha någonting med Sverigedemokraterna att göra.
Tydligen har valförlusten visat sig omöjlig för Allianspartierna att leva med. Trots att de även efter valet tog avstånd från Sverigedemokraterna och dyrt och heligt lovade att inte ge SD vågmästarrollen i riksdagen har de nu gjort precis det motsatta. När SD deklarerade att de i ren utpressningssyfte kommer att utöva politisk sabotage i riksdagen och rösta emot varje sittande regerings budget för att skapa regeringskriser tills de själva får diktera invandringspolitiken, så gav Allianspartierna till föga för lockelsen. De utlöste medvetet regeringskrisen som SD bäddat för. Därmed har både SD och Alliansen medvetet svikit det politiska samförstånd och kultur som i Sverige – för nationens bästa – gjort det möjligt för minoritetsregeringar att regera landet. Man skulle kunna säga att SD utövar politisk terrorism, men det var bara Alliansen som kunde detonera ”bomben” och utlösa regeringskrisen…
Varför gör man på detta viset? Ren maktgirighet är det enkla svaret. Man vill tillskansa sig makten och skiter fullständigt i hur man går till väga. Visserligen förlorade man valet mot de rödgröna – med 39,4 % av rösterna mot de rödgrönas 43,6 % – men det vägrar man tydligen finna sig i. Man ville åt makten och ville tillskansa sig den med SD;s hjälp. Det är fullkomligt respektlöst!
Enligt Alliansen var planen att tillskansa sig regeringsmakten för att sedan söka samarbete med Socialdemokraterna. Visserligen är det en inte helt ologisk plan i teorin, men i praktiken fullkomligt verklighetsfrämmande. Till saken hör att Löfven redan försökt förhandla med Allianspartierna både före och efter valet, och även efter SD;s besked om den politiska terrorism de tänkte ägna sig åt. Löfven och hans vapendragare i miljöpartiet ägnade dessutom hela valrörelsen åt att distansera sig från och exkludera Vänsterpartiet för att möjliggöra högersamarbete. Allianspartierna har konsekvent varit totalt ointresserade av att samarbeta och bryta upp blockpolitiken. Förväntar sig Alliansen verkligen att folk ska tro att de inbillade sig kunna regera med Socialdemokraterna som ett stödparti??? Verkligen? Tillåt mig att tvivla.
Som jag ser det finns det två möjliga förklaringar till Alliansens agerande. Antingen gjorde de det av ren skadeglädje – bara för att jävlas. Ändå kom Löfvens utlysande av nyval som en närmast total överraskning för Allianspartierna. Det tyder på att Alliansen förberedde sig för att samarbeta med rasisterna, var beredda att släppa in SD i sitt politiska samarbete.
Oavsett vad sanningen är så förändrar det inte faktum – att SD och Alliansen tillsammans ägnar sig åt politisk terrorism i ett för nationen utsatt läge.
Korpen
Korpnästet 